Dharavi

Ja, våran rundtripp för någon dag sedan.

Först och främst ska jag säga att jag inte har några bevis för det jag säger, detta är bara vad jag sett med mina ögon och hört med mina öron.

Snittlönen är 3000 rupee (ca 500 sv kr) i månaden. Att folk inte gör saker för att dem är onda utan för att dem helt enkelt vill ha allt, det vi tar för givet.

Det kändes lite dumt att åka på en guidad tur för att se andras elände. Men jag hade väldigt fel. Jag fick inte se andras eländen utan andras liv, och allt som hör där till.

Red light district, är som i andra städer en gata där man kan köpa sex. Detta är den ända gatan i Mumbai som det skyltas med sexköp. Det är enligt indisk lag olagligt att sälja sex, så hur kan det då komma sig att dem står där, som slitna djur intill deras bås. Det var så hemskt att se dessa kvinnor, annars har man kanske en syn om sexhandel som om det vore något individen väljer själv.

Det är som våran guid sade. "Här är det inte maffian som bestämmer det är polisen". Någon tjänar väldigt mycket pengar på detta, och en vanlig polisman kan inte gå dit och arrestera någon utan att få väldigt mycket problem.
Många av flickorna kommer ifrån en väldigt fattig familj från landsbyggden som blir lovade bostad och En liten summa pengar ifall deras dotter kommer till storstaden och arbetar för farbrorn med pengarna. Sedan kommer flickorna inte därifrån om de inte betalar tillbaka skulden, som är enorm.

Dharavi, detta är Asiens största slumområde, med ca 1 milj invånare som bor på ca 1,75 km2.
Det första guiden säger är att vi inte får ha med våra kamror in i Dahravi.
Att vi ska vara artiga, svara på hälsningar, inte rynka på näsan bara för att det luktar lite osv. Helt basic, logiskt, allt som en svensk lärt sig när man fyllt 5 år.

Men innan vi gick in så kände jag faktiskt en ganska konstig känsla i magen. Ska jag kanske behöva ta folk i hand... dem kan ju ha sjukdomar! En känsla som jag tror alla hade känt men ingen riktigt vill erkänna för det är ju emot allt vi svenskar är.

Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men hela Dahravi kändes som en stor arbetsplats. På ett ställe sorterade de plast på ett annat smälte de plasten, kvinnor gjorde bröd i oändliga mängder, läder färgas, affärer, barberare, krukarbetare, skolor osv. Familjer bodde i rum som inte var större än en liten hall, husväggar var byggda av rostad plåt, 17 toaletter på 1 miljon gjorde att många använde marken som toalett ist. Men i allt detta elände så hade många ett stort leende på läpparna. Barn sprang omkring och lekte som barn hemma med full fantasi. Några barn lekte bland krukresterna och letade efter de rester med mest konstiga former och när de hittade något med rolig form så blev de överlyckliga.

Många var nyfikna på oss och undrade var vi kom ifrån, alla barn hälsade, vinkade och frågade (på engelska) så mycket de vågade och hann innan vi gick vidare. Michelle fick hälsa på i en flickskola(80% av intäkterna från turen går till skolor, dagis osv) för muslimer och fick vara med en stund under en språklektion. De satt på golvet i ett tegelhus i 40 graders värme (utan ac) men verkade bara glada över att få vara där.

Det är jättesvårt att återberätta allt. Men vi kan nog båda två hålla med om att det här var det bästa vi gjort under hela resan! Vi fick en chans att stirra sanningen i ögat utan att kunna blunda som man kan göra hemma framför nyheterna (ganska lätt att byta kanal eller lådsas som om man inte kan göra något åt saken).

/Kim och Michelle

Tack och hej.